Ni får ursäkta för att det har tagit så lång tid för mig att lägga upp nästa avsnitt hur "What if?", men jag har helt enkelt inte hunnit sätta mig ner och skriva.. Men nu har jag tagit mig lite tid och skrivit en del.. Hoppas ni gillar det :)

Dagen flög förbi. Jag och Jake hade suttit länge och pratat med Rachel – svårt att behöva tänka på vad man sa hela tiden så att ingenting om att Jake var varg kom ut. Efter ett tag hade jag och Jacob gått ner till stranden själva och suttit vid vårt träd och pratat om natten vi just haft. Till en början blev jag generad när vi pratade om den, men det hela slutade med att vi gjorde samma sak som vi hade gjort i natt ute på klipporna. Det var inte kallt på grund av Jakes varma härliga kropp.
När vi hade gått hem igen måste jag ha varit världens lyckligaste tjej på jorden. Jag gick där med killen slash vargen – vilket man nu ville säga – jag älskade i handen och livet skulle lösa sig hur bra som helst, bara jag hade han vid min sida.
Jag tänkte inget mer på att jag skulle hem och kolla Alice mejl den dagen – jag var alldeles för lycklig för att tänka på att ens lämna Jakes sida.

Jag satt i bilen på väg hem till Charlie. Jag hade varit hos Jacob i snart fem dagar så jag började få dåligt samvete över att jag hade lämnat Charlie ensam hemma så länge. Han måste ha svält ihjäl när jag inte hade varit hemma.
Det kändes väldigt tomt att inte ha Jake bredvid sig i bilen, men man kan ju inte vara tillsammans jämt även ifall man skulle vilja det. Jake skulle ut och patrullera idag och Rachel var inne i Port Angeles med en tjejkompis så det kändes lägligt att åka hem till min far och sova där en natt.
Precis när jag kom in på uppfarten till mitt och Charlies hus kände jag hur bilen hoppade till och dog. Jag försökte få igång den igen, men den spann bara upp sig och vägrade att starta.
Helvete! Tänkte jag, nu kommer den aldrig gå igång igen. Min kära gamla Chevy som alltid har varit mig trogen, död? Det kan inte vara sant.
Jag försökte få igång den minst tio gånger men den bara spann och till slut hostade den bara till och vägrade reagera på att jag vred på nyckeln.
Jag klev ur bilen och stod och kollade på den ett tag. Det började smådugga när jag stod och sörjde min kära bil. Till slut blev det så kallt och vått att jag gick in. Dörren var låst när jag kände på den.
Det var konstigt med tanke på att polisbilen stod parkerad på uppfarten, han kanske hade åkt med någon och fiskat. Jag tog fram extranyckeln från dess gömställe och låste upp dörren. Det var ingen inne i huset. Jag gick in i köket för att kolla om Charlie hade skrivit någon lapp om vart han höll hus, men där fanns ingen lapp.
Av ren vana öppnade jag kylskåpet och märkte att där knappt fanns någon mat. Han hade kanske svultit ihjäl?
Jag tog ut en chokladkaka jag hittade och började tugga på den medan jag gick in i vardagsrummet. Teven var på, fast på ljudlös. Konstigt, vart hade Charlie tagit vägen? Han måste gått ut för att gå, men det låter inte som om pappa skulle få för sig att göra det.
Jag satte mig förbryllat i soffan och kollade runt i rummet. Plötsligt hördes ett brak nerifrån källaren. Jag hoppade till som en skrämd kanin och stod på helspänn i flera minuter. Vem var inne i huset och hur hade den tagit sig in?
Plötsligt hördes ett brak till och ett mutter. Nu började jag bli rädd på riktigt. Jag sprang ut i hallen, låste dörren och tog ett paraply i händerna och gick mot källardörren med paraplyet i högsta hugg.
Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade källardörren och sprang ner för trappan för att konfrontera inbrottstjuven.
Precis när jag skulle slå till tjuven såg jag att det var min pappa som stod där och bankade på tvättmaskinen. Han kollade förvånat upp på mig.
”Nej men Bella! Är du hemma och vad i helsike håller du på med?” frågade han förvånat, men roat. Jag sänkte generat paraplyet och kollade på tvättmaskinen – den hade fått en stor buckla i sig på ovansidan.
”Det var låst när jag kom hem, trodde inte du var hemma så trodde det var en inbrottstjuv eller något.” muttrade jag.
Då brast Charlie i skratt. Jag kollade anklagande på honom.
”Det hade faktiskt kunnat vara så, och vad håller du med? Varför misshandlar du tvättmaskinen.” halv skrattade jag. Nu var det Charlies tur att kolla anklagande på mig.
”Om man inte har någon dotter hemma måste man försöka klara sig själv så jag tvättar faktiskt lite. Men tvättmaskinen samarbetar inte med mig.” Sa han och slog till den igen. Jag skyndade mig fram till tvättmaskinen och räddade den undan från Charlies hemska knytnävar.
”Inte konstigt att den inte vill samarbeta, så som du behandlar den.” Sa jag med falsk ömhet och skrattade.
”Gå du upp och kolla på tv eller något så fixar jag det här.” Sa jag till Charlie och han flydde glatt därifrån upp till teven.
”Vad har han gjort med dig lilla vän?” frågade jag tvättmaskinen när jag kollade på den stora bucklan på ovansidan. Jag kände mig lite som en idiot när jag stod där och pratade med tvättmaskinen som den var ett litet barn.