Här kommer ett nytt avsnitt ur "what if?"
Måste ännu en gång tacka Sarah som också bloggar här, utan henne hade jag aldrig lyckats komma såhär långt med den, tack så jättemycket Sarah :)

Veckorna rusade iväg och snart var det dags för Sams och Emilys bröllop. Planerna var i full gång och Emily sprang omkring halvt hysterisk för att få allt att gå ihop.
Jag höll mig undan så mycket jag kunde. På ett sätt var det ändå bra att alla höll på att planera bröllopet, för vargpacken hade tagit ledigt från sitt patrullerande och då kunde inte Jake råka avslöja att jag var gravid i tankarna.
Jacob var ofta hos Sam och hjälpte dem att fixa och planera – trots att han egentligen inte ville. Det gjorde att jag och Rachel hade kommit varandra mycket närmare. Vi brukade sitta och prata om allt möjligt med varandra. Fast det mesta hon pratade om just nu var Paul och hur underbar han var.
Jag började även bli orolig för att min mage snart skulle börja växa. Jag hade varit gravid i lite mer än en och en halv månad och mitt morgon illamående ville inte släppa.
Jag kunde i alla fall sova ordentligt på nätterna nu. Efter att jag hade berättat för Jake om mina mardrömmar och fick reda på att jag var gravid hade inte drömmen kommit tillbaka för att plåga mig – vilket jag var otroligt tacksam för.
Det var nu kvällen innan Sams och Emilys bröllop och jag och Rachel satt vid det nya köksbordet och pratade.
”Vi är egentligen ganska lika varandra du och jag.” sa Rachel och log mot mig på andra sidan bordet.
”Jaså?” svarade jag korkat och undrade hur hon tänkte. Vi var inte ett dugg lika, hon var mörkhyad – som Jacob och alla andra indianerna i La Push – medan jag var nästan albinoblek. Hon var utåtriktad och inte ett dugg blyg, medan jag gärna kollade in läget och pratade inte med folk jag inte kände mig trygg med.
”Ja, men du vet. Du har ju berättat att du verkligen hatade Forks precis när du skulle flytta hit, men så hittade du den där vampyrkillen och ville stanna och sen älskade du Forks, och nu när du verkligen har hittat den du älskar skulle du väl aldrig kunna flytta härifrån?”
Jag tänkte efter. Hon hade faktiskt rätt. Rachel hade hatat La Push sen den dagen hennes mamma hade dött och hon hade aldrig tänkt att flytta tillbaka men så träffade hon Paul och nu skulle hon aldrig kunna flytta härifrån.
”Ja, vi har helt klart något gemensamt.” sa jag och log mot henne.
Rachel var verkligen en bästa kompis för mig nu. Det sved till lite i hjärtat när jag tänkte på det. Alice hade alltid varit min allra bästa tjejkompis men nu fanns hon inte i mitt liv längre. Jag och Rachel skulle aldrig bli lika tajta som jag och Alice var.
Jag skulle aldrig kunna bli så tajt med någon igen, men jag kände att jag och Rachel var tillräckligt tajta för att hålla ihop livet ut.
”Hej tjejer!” ropade Jake när han öppnade dörren till huset.
Jag hoppade genast upp från stolen och sprang ut i hallen för att möta honom. Jag hoppade rakt upp i hans famn och kysste honom hårt. Jake tog emot mig och bar upp mig medan jag kysste honom.
”Hej, välkommen hem min älskade lilla byracka.” sa jag när jag hade kysst honom. Jake skrattade åt mig och kysste mig igen.
”Herregud! Det är svårt att tro att ni två inte är präglade på varandra.” fnissade Rachel från köksdörren.
”Är Paul med dig?” frågade hon när Jakes och mina läppar motvilligt lämnade varandra.
”Ja, han är där ute och hjälper Billy ut från bilen.” svarade Jake med blicken fäst vid mig.
Rachel gick ut för att möta upp sin själsfrände och far.
Jacob gick med mig i famnen in till sitt rum och la ner mig på sin säng.
”Jag har saknat dig idag.” viskade jag och log mot honom när han lade sig bredvid mig.
Han började plocka med mitt hår – vilket han älskade att göra – och suckade lyckligt.
”Jag har saknat dig med min fina Bella.” sa han och kysste mig på kinden.
Jag kollade upp i taket och kände mig allmänt lycklig när jag låg där med Jake vid min sida.
”Är allt klart för i morgon nu?” frågade jag.
”Japp, allt är helt klart, äntligen!”
Jag log åt Jacob. Han hade tyckt att det var pest och pina att vara tvungen att vara med och planera och fixa med allt. Han var nog överlycklig att allt äntligen var klart och att det bara var bröllopet i morgon som var kvar.
Vi låg tysta en stund och lyssnade teven som Billy hade satt på i vardagsrummet. Rachel och Paul hade troligtvis åkt hem till Paul där de hade tillgång till eget rum.
”Jake?” frågade jag efter en stund av tystnad.
”Vad är det?”
”Tycker du att jag börjar bli tjock?”
Jake slutade pilla i mitt hår och kollade mig i ögonen.
”Nej! Vad har du fått det ifrån?”
Jag suckade.
”Det känns som jag blir tjockare för varje dag som går och brösten har blivit jätte stora och ömmar, hela jag håller på att bli tjock som ett hus.”
”Bella, det är normalt att gå upp i vikt när man är gravid.” log Jake mot mig och drog ner en av sina stora händer till min mage.
”Det betyder att vårat lilla barn växer som det ska.”
”Men snart kommer magen avslöja att jag är gravid och jag är inte redo att berätta det för någon.” Jacob flinade mot mig.
”Vad flinar du åt? Det är inte kul.” svarade jag tjurigt och satte mig upp. Jake följde med i mina rörelser och satte sig också upp – fortfarande med en hand på min mage.
”Snälla, dumma, Bella. Dina förändringar än så länge är så små att det är ingen som ser det. Det är bara du som känner så. Jag skulle aldrig kunna gissa att du var gravid om jag inte redan visste om det.” sa han och kysste mig lätt på munnen.
Jag blev genast på bättre humör. Jag fattade inte hur han gjorde, men på något sätt fick Jacob mig alltid på bättre humör. Jag log och kysste Jacob lätt tillbaka.
”Men vi måste gå till en barnmorska snart och se om allt är som det ska i alla fall.” sa jag till honom.
Jake tvekade och kollade ner i sängen.
”Vadå?” frågade jag.
”Vi kan inte gå till en vanlig barnmorska.” förklarade Jacob.
”Varför inte det?” frågade jag förbryllat. Jake kollade upp på mig.
”Eftersom att jag är varulv och barnet har de generna i sig kan vi inte gå till en vanlig barnmorska. Barnets kroppsvärme är lite varmare än vanliga barns, så därför har alltid tjejerna fått gå till en kvinna här i reservatet som kan allt om sånt.”
Jag suckade. Varför skulle det alltid vara något krångel? Varför kunde inte mitt liv vara lite normalt för en gångs skull?
”Om vi går dit kommer alla få reda på det.” mumlade jag.
”Oroa dig inte för det. Vi går dit först efter att du känner dig mogen och har berättat för alla.”
Jag kollade på Jake och jag blev helt varm inombords.
”Du är världens bästa, vet du om det?” sa jag och kysste honom. Han besvarade ivrigt kyssen och la sig försiktigt på mig.
”Allt kommer att lösa sig ska du se.” mumlade han mellan kyssarna.