Nu har jag suttit hela eftermiddagen och skrivit.. Hoppas ni tycker om det :)

Jag vaknade med ett ryck – Jacob grymtade till bredvid mig när jag satte mig upp - och märkte att kinderna var blöta av salta tårar.
Jag hade drömt om Volturi igen. Det var nästan exakt samma dröm som natten då jag hade sovit utan Jacob. Bara att denna gången hade jag hunnit till stranden där Jake väntade på mig. Jag var räddad, men framför mig och Jacob hade det stått ett svarthårigt litet barn med mörkbruna ögon och kollat vädjande på mig. Innan jag hade hunnit reagera drogs det lilla barnet in i Volturis kappor och jag hade vaknat.
”Jake?” Jag knuffade på honom för att han skulle vakna.
”Vad är det?” grymtade han irriterat mot kudden. Jag visste inte vad jag ville honom egentligen så jag svarade inte. Jag bara satt och kollade på honom med tårarna fortfarande rinnande längs mina kinder.
Jake suckade och vände sig mot mig men han blundade fortfarande.
”Hur mycket är klockan?” frågade han.
Jag vände mig om och kollade på digitalklockan som stod bredvid sängen. Klockan visade på fem minuter över 3 på natten.
”Den är tre på natten.” snyftade jag fram.
Jake öppnade ögonen med en gång när han hörde att jag snyftade.
”Men Bella, vad är det?” frågade han oroligt och drog in mig i sin famn.
”Jag hade en mardröm om Volturi igen.” snyftade jag mot hans bara bröst.
Han drog ena handen över mitt hår och drog mig ännu närmare sig.
”Det var bara en dröm Bella, du behöver inte oroa dig.” lugnade han mig.
”Är de verkligen så läskiga som du säger?” frågade han efter någon minut av tystnad. Jag drog mig ur Jacobs omfamning så att jag kunde se honom ordentligt i ansiktet.
”Du anar inte.” Sa jag med skälvande röst. Han såg rädslan i mina ögon så han valde att inte skämta om det som han brukade göra med allt annat jag var rädd för.
”Hände samma sak som i förra drömmen?” frågade Jake och kollade omtänksamt i mina ögon. Jag tvekade, skulle jag berätta om det lilla barnet?
”Ja, det var samma sak. De drog in mig i sina kappor innan jag nådde dig vid stranden.” Sa jag utan att veta just varför jag ljög, min magkänsla sa åt mig att det var bäst att inte säga något om barnet.
”Det var bara en dröm gumman, du behöver inte oroa dig.” lugnade Jacob mig ännu en gång. Han kollade över mig på klockan.
”Nu sover vi så kan vi prata mer om det i morgon.” Sa han, la sig ner och drog mig intill sig. Jag kände mig trygg med en gång när han drog in mig i sin omfamning. Hur kunde det vara möjligt att vara så trygg som Jake var?
Jag låg tryggt i Jakes famn och funderade på det lilla barnet i drömmen. Det hade varit en liten indian pojke med rufsigt svart hår som stod åt alla håll och varma mörka bruna ögon – nästan samma färg som mina. Han hade sett ut som en mindre upplaga av Jacob. Vilket som skrämde mig mest var att jag kände att både jag och Jacob hade haft någon slags samhörighet med barnet och trots det hade vi inte kunnat rädda det.
Jag somnade till slut – utmattad av mina tankar.

Jag vaknade ensam i sängen av att det grälades i köket. Jag kollade på klockan och satte mig rakt upp i sängen, den var redan halv tolv. Jag hade sovit bort halva dagen. Jag skyndade mig ut i köket och såg att Jacob och Paul stod och grälade samtidigt som Billy försökte lugna båda två innan de skulle explodera till vargar.
Rachel satt på en stol och kollade leende på Paul.
”Vad händer?” viskade jag till Rachel och satte mig – så tyst jag kunde – på en stol bredvid henne.
”Jag vet inte riktigt, de bråkar om något angående mig.” sa hon och det märktes att hon njöt av att vara den de bråkade om.
”Man kan faktiskt inte hjälpa vem man präglas på Jake!” gormade Paul mot Jacob och blinkade mot Rachel. Hon log och kollade ner i golvet. Jag stelnade till av chock. Hade Paul präglats på Rachel?
”Men min syster av alla!?” Jacob darrade av frustration. Det skulle inte ta lång tid innan han förvandlades och då skulle hela huset vara bortom räddning.
”Ut ur mitt hus båda två!” röt Billy som såg precis som jag att det snart var för sent innan båda två förvandlades.
Jake och Paul stormade ut ur huset och vi andra sprang efter. Rachel som inte riktigt fattade allvaret fnissade och kollade på Paul med hungrig blick.
”Visst är han snygg Bella?”
Jag ignorerade henne och kollade oroligt på Jacob, vilken sekund som helst nu skulle det inte stå en pojke där, utan en stor röd varg.
”Nu är det snart för...” och innan jag hann säga klart meningen sprängdes båda pojkarna till två stora vargar – en rödbrun och en grå. Kläderna sprack och singlade sakta till marken.
Jag märkte att Jacob var mycket större en Paul och var rädd att han skulle skada honom. Vargarna sprang mot skogen huggande efter varandra och försvann.
”Vad i helvete!” hörde jag Rachel bakom mig. Jag vände mig om och såg att hon var livrädd.
”Ta med henne in i huset så vi får förklara för henne.” suckade Billy och rullade irriterat in genom dörren.
Jag tog tag i Rachels arm och fick dra in henne i huset – hon var så chockad att hon inte kunde röra sig.
”Men... vad... vad? Hur? Va? Vadfan!?” hon stapplade in i köket efter mig.
”Sätt dig ner.” sa Billy vänligt och jag tryckte ner henne på en stol.
Hon svamlade fortfarande och såg halvt hysterisk ut.
”Hur? Jacob? Vad hände... Jacob och Paul? Vargar!”
”Lugna ner dig Rachel, vi ska förklara.” sa Billy lugnande, när hon inte lyssnade drämde han näven i bordet.
”Lyssna nu Rachel! Om du vill få reda på vad som hände med Jacob och Paul får du ta och samla dig. Detta är inget klenhjärtade personer.”
Rachel tystnade och blängde på Billy. Jag satte mig på diskbänken och log uppmuntrande mot Rachel när hon kollade frågande på mig.
”Kommer du ihåg legenderna och sagorna jag och din mamma brukade berätta för er när ni var små?” började Billy.
Rachel nickade till svar – oförmögen att kunna prata ännu.
”Kommer du ihåg den sagan om vargfolket?” frågade Billy
”Ja” svarade Rachel hest och nickade. Billy kollade på henne och väntade på att hon skulle förstå meningen i samtalet. Till slut spärrade Rachel upp ögonen och kollade på mig, jag log lugnt tillbaka för att försäkra att allt var i sin ordning.
”Så ni menar att Jacob, min lillebror, är en varulv?” Rachels blick flackade mellan mig och Billy.
”Ja.” Sa Billy lugnt och började berätta hela historien för henne, om familjen Cullen och att de faktiskt var vampyrer och den stora vampyrarmén som hade dragit över här i början av sommaren och vilka som hade blivit varulvar tack vare vampyrerna här. Till en början blev Rachel chockad av att det faktiskt fanns vampyrer och varulvar och allt det där som bara var sagor en gång i tiden, men hon fann sig ganska fort.
”Men vad har allt detta med Paul att göra och varför har jag inte fått reda på det förren nu, efter att jag har träffar Paul?” frågade hon när Billy var klar.
”Paul har så att säga präglat på dig.” sa Billy tveksamt.
”Präglat?”
”Jag har en känsla av att Paul kommer vilja berätta mer om det för dig själv, men inte för att säga för mycket kan jag väll säga att han är väldigt kär i dig.” svarade Billy lugnt och rullade ut till vardagsrummet och satte på teven.
Rachel kollade på mig.
”Har Jacob präglat på dig med?”
Jag kollade sorgset ner i golvet och kände en stor klump i halsen. Det här var ett känsligt ämne jag helst ville undvika. Jag kollade upp på Rachel i ögonvrån och såg att hon kollade fundersamt, men nyfiket på mig.
”Inte precis. När vi först träffades tillhörde jag någon annan.” sa jag avvaktande.
”Vadå tillhörde?” frågade Rachel, ”inte kan du tillhöra någon annan, du är din egen individ, ingen kan äga dig.” sa hon förnärmat.
”Det var inte så jag menade.” svarade jag snabbt när jag märkte att hon hade missförstått mig.
”Jag menar att jag var tillsammans med en annan kille, den vampyren Billy pratade om och jag hade inte förstått mina känslor för Jacob än. Eftersom att jag så att säga tillhörde någon annan präglades inte Jacob på mig.” sa jag sorgset, utan att riktigt veta om det faktiskt var sant att det var så, men Jake hade i alla fall sagt att det var så.
Innan Rachel han svara hörde vi att Jacob och Paul kom skrattande upp för trappan och in i huset.