Det förra avsnittet slutade med Rachels perspektiv, men nu är jag tillbaka till Bellas:)
Vill bara säga att ni är bäst och jag blir verkligen superglad och jätterörd av alla era underbara kommentarer, tack så mycket!<3

Jacob bar in mig i huset och la mig på sin säng. Jag fick inte fram ett ljud på grund av smärtan. Tårarna rann på mina kinder och det enda jag kunde tänka på var vårat barn. Jag skulle aldrig förlåta mig själv och min klumpighet om vi förlorade det.
Jacob drog av mig min tröja för att se vart jag blödde. Jag gjorde inget motstånd, låg bara där och försökte samla tankarna.
”Rachel, spring och hämta en läkare, fort som fan!” skrek Jake till Rachel. När han sa så till Rachel fick jag panik. Jag ville inte att någon läkare skulle kolla på mig. Jag litade inte på någon läkare, förutom en – Carlisle.
”Vad hände?” hörde jag Rachel oroligt fråga Jacob.
”Hon måste ha fått en spik rakt in i magen. Skynda dig!” svarade Jacob henne.
Jag började storgråta. Jag ville inte ha någon annan läkare än Carlilse och utan att tänka efter jämrade jag mig för Jacob.
”Jag vill ha Carlisle!” Jag kunde inte förmå rösten att prata högre eftersom att det pulserade och högg i magen av smärta.
Gud! Vi måste få hit Carlilse, jag vill inte förlora mitt barn, tänkte jag.
”Det går inte, jag vet inte vart han är.” svarade Jake stressat och undersökte varifrån jag blödde.
Jag kände hur paniken växte inom mig. Det enda jag kunde tänka på var att om vi inte gjorde något snart skulle mitt älskade barn dö snart. Utan att tänka mig för skrek jag,
”Jag vill inte ha någon annan läkare!”
”Lugn, Rachel har sprungit för att hämta en läkare till dig. De är snart här.” svarade Jacob så lugnt han kunde – men jag kunde höra paniken bakom hans lugna ord.
Jag började gråta hysteriskt.
”Förlåt Jacob, förlåt. Jag är så jävla klumpig och idiotisk. Herregud förlåt!” rösten blev allt mer hysterisk ju mer jag pratade. Hur kunde jag ha varit så korkad och klumpig att jag kunde ramla?
”Det var inte ditt fel Bella. Om det är någons fel så är det mitt.” viskade Jacob tillbaka. Han hade tagit på sig ett par shorts, så han satt inte helt naken längre. Han hade även letat fram en tröja som han torkade bort mitt blod från magen med.
”Jag skulle inte ha tappat kontrollen så och förstöra dörren. Om den inte låg där hade du inte fått någon dum spik i magen. Förlåt älskade Bella.” fortsatte han viska och jag såg att det rann tårar ner från hans kinder. Jag försökte sätta mig upp, men Jake tryckte ner mig i liggande ställning igen.
”Du måste ligga stilla Bella, förlåt!” sa han till mig.
”Det är inte ditt fel Jacob, jag borde ha varit mycket försiktigare. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv om vi förlorar barnet.” grät jag.
I samma sekund kom Rachel tillbaka med en kvinna i släptåg.
Jacob flyttade sig från sängen för att den kvinnliga läkaren skulle kunna få tillgång att kolla till mig. Jag började gråta ännu mer när Jake försvann från min sida.
”Gå inte Jacob.” snyftade jag. Jag ville först inte att kvinnan skulle kolla på mig, jag litade inte på henne. Jag ville ha Carlilse, men kvinnan log lugnande mot mig och sa,
”Oroa dig inte, jag ska hjälpa dig.” hon såg så snäll och lugn ut att jag bestämde mig för att lita på henne.
”Här, ta den här tabletten, det är smärtstillande.” sa hon och jag svalde lydigt tabletten med ett glas vatten som Rachel hade hämtat åt mig.
Kvinnan började känna på min mage. Tabletten måste ha varit mycket starkare än jag trott, för jag blev plötsligt väldigt sömnig och snart blev allt helt svart.

Jag vaknade av någon skrattade. Jag satte mig upp och märkte att jag låg på en äng och solen sken på himlen.
”Mamma, hjälp. Pappa skjuter mig!” skrattade ett litet barn och skuttade fram till mig. Det var samma barn som brukade vara i mina gamla Volturi drömmar. Det lilla indian barnet som var till hälften mig och till hälften Jacob. Jag satte mig upp, den lilla pojken hoppade upp i mitt knä och jag drog in honom i min famn. Jacob kom strax efter med händerna formade som pistoler och gav ifrån sig fåniga ”pangpang-ljud”.
Den lilla pojken skrattade och kröp längre upp i min famn. Jag kände mig så lycklig när han kramade om mig och kiknade av skratt.
”Du behöver inte vara rädd. Jag ska skydda dig.” skrattade jag och formade mina händer som pistoler jag med och låtsades skjuta Jacob. Jake la sig ner på gräset och låtsades bli träffad av mina skott.
Pojken hoppade upp från min famn och sprang skrattande fram till Jacob såg låg orörlig på marken.
”Haha, du är död. Jag vann!” sa han och hoppade på Jacob och började brottas med han.
Jag log mot de båda pojkarna och kände hur glädjetårarna långsamt började rinna ner för mina kinder.
Plötsligt ändrades scenen. Det var mörkt, de svarta molnen täckte himlen och en kraftigt regn öste ner mot marken.
Jacob stod bredvid mig och höll om mig.
Den lilla pojken – min och Jacobs son – stod i lera upp till knäna och kollade anklagande på mig.
”Varför räddar du mig aldrig mamma?” frågade han och kastade sig baklänges och försvann.
”Neeej!” skrek jag och plötsligt stod Jane framför mig och skrattade elakt.

Jag vaknade med ett ryck och mina händer drogs automatiskt ner till magen.
Jacob satt bredvid sängen och kollade oroligt på mig.
”Har du ont?” frågade han.
”Nej, men hur mår barnet? Förlorade vi honom? Jag vet att vi gjorde det.” svarade jag panikslaget. Jag hade fortfarande drömmen i huvudet. Min son som föll baklänges och dog mitt framför ögonen på mig och jag hade inte räddat honom. Det var mitt fel att han var borta.
”Barnet mår bra än så länge.” svarade Jacob lugnande och la en av sina händer på min mage.
”Spiken åkte in för högt upp för att skada barnet så det klarade sig. Men dr. Tinsley vet inte till hundra procent om barnet kommer att klara sig. Det kan hända att du får missfall eller att barnet dör inne i magen. Vi kan inte veta till hundra procent, men som det ser ut nu verkar barnet må bra.”
Jag vet inte om han försökte lugna mig – det lyckades han i så fall inte med.
”Jag kräver att ni fixar hit Carlilse. NU!” skrek jag åt Jake och satte mig upp sängen – det värkte i magen men det struntade jag i.
”Det går inte Bella, jag har ingen aning om vart han är.” svarade Jake och kollade oroligt på mig.
”Men Bella, det är säkert ingen fara med barnet. Det kommer klara sig.”
”Det kommer det inte alls, inte om jag inte får träffa Carlilse!” skrek jag och reste mig upp från sängen. Nu var jag riktigt förbannad på Jacob. Vårat barn kanske var på väg att dö inuti mig och han bara satt där och gjorde ingenting.
”Lägg dig ner igen Bella, du får inte röra dig just nu.” sa Jake och la mig ner på sängen igen.
Jag protesterade inte, det lät logiskt att jag skulle ligga ner för barnets bästa.
”Du måste köra mig till Forks.” sa jag så lugnt jag kunde till Jacob.
”Visst, men vad ska du göra där?”
”Jag måste skicka ett mejl till Alice. Jag måste träffa Carlilse, vare sig du vill eller inte. Jag tänker inte låta vårat barn dö.” morrade jag åt Jake.
Han suckade, men protesterade inte.
”Rachel, gå ut och starta min bil, vi ska köra Bella till Forks nu.” ropade Jake till Rachel som var i något annat rum av huset.
”Tack.” viskade jag medan Jacob försiktigt lyfta upp mig från sängen.
”Allt för vårat barn, eller hur?” log Jake och kysste mig på kinden medan han bar ut mig till bilen.