VAD ÄR DETTA!!??
dom kan ju serigöst inte mena allvar?
det här aat alltså dom nominerade i Rasberries award där dom utser SÄMSTA skådespelare & filmer ;s
och vad jag förstår så kan man inte få vara med och rösta :(

And here we go.. fortsättningen på "what if?"

Alice ryckte till när hon såg mitt ansikte och hennes förstelning upphörde äntligen. Hon flög fram till sängen och satte sig på sängkanten samtidigt som hon – mycket försiktigt – kramade om mig.
”Åh älskade Bella, vad jag har saknat dig min syster.” sjöng hon fram i sin mjuka behagliga stämma. Jag kramade henne tillbaka och vägrade släppa, jag lutade mitt huvud mot hennes bröstkorg och lät tårarna tyst trilla ner från mina kinder. Jag drog in ett djupt andetag och njöt av Alice söta doft.
”Jag har saknat dig med Alice, du anar inte. Det går inte en dag utan att jag inte tänker på dig.” viskade jag medan jag satt och njöt av hennes hårda marmor armar runt mig och hennes underbara doft.
Jake fnös borta vid fönstret. Både jag och Alice kollade mot honom. Han stod och skakade, försökte behärska sig men det var inte lätt. Hela han vibrerade. Jag antar att det var svårt för honom att se mig i armarna på hans fiende.
”Var är Carlisle?” frågade han när han fångat våran uppmärksamhet.
”Jag är här.” Carlisle uppenbarade sig plötsligt i dörröppningen in till mitt rum. Utan att släppa Alice log jag ett brett leende mot Carlisle.
”Hej Carlisle, jag är så glad att se dig.”
”Det samma här Bella.” han log ett varmt leende och hans gula ögon såg varmt och faderligt på mig. Jag gissar på att familjen Cullen fortfarande såg mig som en familjemedlem, precis som jag såg dem som min familj.
”Ska vi börja undersöka dig då?” frågade Carlisle och gick sakta fram till mig. Jag släppte motvilligt Alice och nickade. I ögonvrån såg jag att Jacob darrade mer än någonsin, det skulle inte ta lång tid innan han exploderade helt.
”Vänta lite.” Bad jag Carlisle och reste mig försiktigt upp och gick fram till Jake. Jag la lugnande mina händer på hans bröstkorg och kollade honom i ögonen.
”Jake, om du inte klarar av det här behöver du inte vara här inne. Jag lovar, jag klarar mig själv.”
”Nej, jag tänker inte lämna dig här själv.” sa han och kollade bort mot Alice och Carlilse.
”Ja, det är ju inte så att vi tänker skada henne.” klingade Alice spydigt fram.
”Det var inte det jag menade heller.” sa Jake och gav Alice en mördarblick innan han kollade på mig igen.
”Jag vill vara vid din sida genom det hela Bella, jag vill finnas här för dig hela tiden.”
”Plåga dig inte för min skull.” viskade jag och drog en hand genom hans rufsiga hår.
”Jag klarar det Bella, behöver bara lugna ner mig lite. Oroa dig inte för någon annan dig själv nu.” svarade Jacob och föste mig mot sängen.
Jag gick och satte mig igen men kollade oroligt bort mot Jacob, han darrade inte så mycket längre. Det märktes tydligt att han försökte kontrollera sin ilska och försöka fösa bort sina varggener som så gärna ville tränga fram i honom och förvandla honom till en varg.
”Då börjar vi då, lägg dig på sängen Bella.” beordrade Carlisle och tog fram en massa saker från sin doktorsväska.
”Alice, spring ner och hämta ultraljudsmaskinen.” sa han och Alice var borta och tillbaka på två sekunder med en stor apparat.
Carlilse undersökte mig noggrant, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor, tryckte mig på magen och undersökte såret jag hade fått. Han smetade på något infektionsdödande och gav mig två verktabletter eftersom att det gjorde extremt ont när han hade tryckt på magen runt såret. Han såg mycket allvarlig och koncentrerad ut hela tiden, vilket gjorde mig väldigt nervös. Under tiden som Carlilse undersökte mig hade Jacob lugnat ner sig tillräckligt mycket så att bara hans händer darrade lite, men han gick inte närmare. Kollade bara noggrant på bortifrån fönstret.
När Carlisle undersökt mig en stund sa han.
”Jaha, du har ingenting att oroa dig för Bella.” log han. ”Barnen mår alldeles utmärkt, det enda du kan göra just nu är att vila tills såret har läkt sig.”
Jag kollade chockat på han och Jake tog ett steg fram.
”Vänta lite nu. Vad menar du med barnen?” frågade jag.
”Ja, du väntar ju tvillingar. Visste du inte det? Jag kan höra bådas hjärtslag så starkt.”
Jag kunde inte få fram ett ljud. Två barn? Jag som hade varit orolig för hur jag skulle kunna ta hand om ett barn och nu skulle jag helt plötsligt få två barn att ta hand om. Jacob kom fram och satte sig på sängen – lika chockad som jag.
”Är du säker på att det är två barn?” frågade Jake, Carlisle, precis som om han hade tänkt mina tankar och levererat dem vidare.
”Jadå, jag är hundra procent säker på att det är två barn. Ni kan få se ultraljud om ni vill.”
”Ja tack.” stammade jag fram – fortfarande chockad.
Alice satte in kontakten till ultraljudsmaskinen i väggen samtidigt som Carlisle la på en blå, kall gel på min mage. Han strök någon slags kontroll eller något över min mage och plötsligt hörde vi ljudet av hjärtslag på den stora maskinen.
Carlilse pekade på skärmen där det plötsligt visades svaga konturer av två barn.
”Här har du det ena barnet, du ser huvudet här.” han visade med fingret och följde konturerna. ”Och här har du det andra barnet.” sa han och pekade på den andra. ”Du kan även höra att det är två små starka hjärtslag inom dig.” Han log mot mig, men mina ögon var som fastklistrade på skärmen. Jag kände hur mitt hjärta växte och blev dubbelt så stort. Där på skärmen fanns inte bara ett barn som jag redan älskade, utan två. Mina två små älskade fina barn.
”Vänta lite.” mumlade Carlilse och jag stelnade till.
”Vad är det?” frågade jag oroligt.
”Det är inget allvarligt, men det ser ut som om det ena barnet kan ha fått en liten skråma på sig efter spiken. Det är absolut ingen fara och det är ju i alla fall ett sätt att hålla skillnad på dem eftersom att det är enäggstvillingar.”

The Gift Necklace