Efter att Alice och Carlilse åkt iväg för att kolla till huset och sedan jaga satt jag och Jacob i soffan och kollade på tv.

”Varför gör du såhär mot dig själv?” frågade Jacob efter en lång tystnad.

”Vad menar du?” frågade jag och kollade upp på honom.

Han suckade tungt och kollade menande på mig.

”Du vet precis vad jag menar.”

”Nej, vad menar du?” svarade jag oskyldigt trots att jag mycket väl visste vad han pratade om. Jake tog ännu ett djupt andetag som för att samla sig och fortsatte.

”Du har fortfarande känslor för Edward, det vet jag och jag har förlikat mig med det. Men jag gillar inte att du sårar dig själv med att ha kvar Alice och Carlilse här bara för att de påminner dig om det liv du hade innan.”

Jag bröt våran ögonkontakt och kollade ner i golvet. Jacob kunde verkligen se rakt igenom mig. Han kände mig utan och innan, kände mig nästan bättre än vad jag gjorde själv. Men jag ville inte avslöja för honom att det var därför jag ville ha kvar dem.

”Jacob! Du vet att det är dig jag älskar, enda anledningen till att de är kvar här är för att jag vill att Carlilse ska kolla till mig några gånger till så att barnen verkligen mår bra och det var faktiskt väldigt längesedan jag träffade Alice. Jag måste ju få träffa mina vänner lite då och då utan att det måste betyda något!” Jag vet att det var dumt av mig att skälla på Jacob, men han hade träffat en öm punkt och jag ville egentligen inte prata om det.

Jake flyttade sig ifrån mig i soffan och jag såg hur hans händer började darra igen.

”Det är inte enda anledningen och det vet du” sa han kyligt utan att kolla på mig.

Jag kände hur tårarna började stocka sig i ögonen när Jacob reste sig från soffan och var på väg ut ur rummet.

”Vänta Jacob! Det var inte meningen att bli arg på dig” ropade jag förtvivlat efter honom.

Han kom stormande in i rummet igen och röt

”Varför kan du inte bara erkänna och vara ärlig mot mig då Bella?” hela han skakade nu av ilska – jag hatade att se han såhär, speciellt när det var mitt fel att han blev upprörd.

”Jacob, jag älskar ju dig” snyftade jag fram.

Jacob fnös, vände ryggen till mig och stormade ut ur huset.

Samtidigt som Jake öppnade dörren och flög ut kom min pappa in genom dörren. Han gick in till vardagsrummet och kollade oroat på mig.

”Har du och Jacob bråkat?” frågade han besvärat när han såg mina tårar rinna ner för kinderna.

Jag kollade upp på Charlie och tog ett djupt darrigt andetag.

”Alice och Carlilse är på besök” svarade jag honom och vände sedan blicken mot tv:n igen.

Nu fick jag nog och skrev en liten kort fortsättning på min what if?.. Vet inte hur många av er som läste den som är kvar här, men jag ska försöka att börja skriva på den igen. Har inte alltid tid och hittar inte alltid ron till att sätta mig och skriva. Jag jobbar nu hela sommaren och sen börjar jag sista året på gymnasiet så jag vet inte hur mycket tid jag får över men ska i alla fall försöka att fortsätta. För er som har glömt hur det senaste avsnittet var så publicerar jag det med och sedan min korta lilla fortsättning...

Efter att vi hade kollat klart på ultraljudet började Carlilse packa ihop sina saker.

”Allting kommer att bli bra Bella” sa han. ”Du kommer få två friska små barn om allt går som det ska.”

”Ni ska väl inte gå redan?” frågade jag oroligt.

”Det är ingen fara med dig och barnen, jag ser ingen anledning till att vi ska störa er mer.” svarade Carlilse lugnt och slängde ett öga på Jacob som satt spänt bredvid mig i sängen.

”Ni stör inte alls! Jag vill att ni ska stanna.” sa jag och ignorerade blicken Jacob gav mig. Jag tittade på Alice.

”Snälla, stanna ett tag!” bad jag.

Alice log sorgset mot mig och susade fram till sängen – Jacobs händer började darra igen när hon satte sig bredvid mig på andra sidan.

”Det är nog bäst att vi åker så fort vi kan Bella.” sa hon med en sorgset klingande röst. ”Charlie kommer undra vad vi gör här och... Edward kommer undra vart vi håller hus om han kommer hem.”

Jag ryckte till när jag hörde hans namn. Jag hade sårat honom så mycket och en del inom mig älskade honom fortfarande. Det var jobbigt att höra namnet.

”Snälla Alice, du kan väl i alla fall stanna några dagar?” viskade jag.

”Vi kan ju alltid kolla till hur huset mår och stanna här några dagar om Bella vill det.” sa Carlilse lugnt.

And here we go.. fortsättningen på "what if?"

Alice ryckte till när hon såg mitt ansikte och hennes förstelning upphörde äntligen. Hon flög fram till sängen och satte sig på sängkanten samtidigt som hon – mycket försiktigt – kramade om mig.
”Åh älskade Bella, vad jag har saknat dig min syster.” sjöng hon fram i sin mjuka behagliga stämma. Jag kramade henne tillbaka och vägrade släppa, jag lutade mitt huvud mot hennes bröstkorg och lät tårarna tyst trilla ner från mina kinder. Jag drog in ett djupt andetag och njöt av Alice söta doft.
”Jag har saknat dig med Alice, du anar inte. Det går inte en dag utan att jag inte tänker på dig.” viskade jag medan jag satt och njöt av hennes hårda marmor armar runt mig och hennes underbara doft.
Jake fnös borta vid fönstret. Både jag och Alice kollade mot honom. Han stod och skakade, försökte behärska sig men det var inte lätt. Hela han vibrerade. Jag antar att det var svårt för honom att se mig i armarna på hans fiende.
”Var är Carlisle?” frågade han när han fångat våran uppmärksamhet.
”Jag är här.” Carlisle uppenbarade sig plötsligt i dörröppningen in till mitt rum. Utan att släppa Alice log jag ett brett leende mot Carlisle.
”Hej Carlisle, jag är så glad att se dig.”
”Det samma här Bella.” han log ett varmt leende och hans gula ögon såg varmt och faderligt på mig. Jag gissar på att familjen Cullen fortfarande såg mig som en familjemedlem, precis som jag såg dem som min familj.
”Ska vi börja undersöka dig då?” frågade Carlisle och gick sakta fram till mig. Jag släppte motvilligt Alice och nickade. I ögonvrån såg jag att Jacob darrade mer än någonsin, det skulle inte ta lång tid innan han exploderade helt.
”Vänta lite.” Bad jag Carlisle och reste mig försiktigt upp och gick fram till Jake. Jag la lugnande mina händer på hans bröstkorg och kollade honom i ögonen.
”Jake, om du inte klarar av det här behöver du inte vara här inne. Jag lovar, jag klarar mig själv.”
”Nej, jag tänker inte lämna dig här själv.” sa han och kollade bort mot Alice och Carlilse.
”Ja, det är ju inte så att vi tänker skada henne.” klingade Alice spydigt fram.
”Det var inte det jag menade heller.” sa Jake och gav Alice en mördarblick innan han kollade på mig igen.
”Jag vill vara vid din sida genom det hela Bella, jag vill finnas här för dig hela tiden.”
”Plåga dig inte för min skull.” viskade jag och drog en hand genom hans rufsiga hår.
”Jag klarar det Bella, behöver bara lugna ner mig lite. Oroa dig inte för någon annan dig själv nu.” svarade Jacob och föste mig mot sängen.
Jag gick och satte mig igen men kollade oroligt bort mot Jacob, han darrade inte så mycket längre. Det märktes tydligt att han försökte kontrollera sin ilska och försöka fösa bort sina varggener som så gärna ville tränga fram i honom och förvandla honom till en varg.
”Då börjar vi då, lägg dig på sängen Bella.” beordrade Carlisle och tog fram en massa saker från sin doktorsväska.
”Alice, spring ner och hämta ultraljudsmaskinen.” sa han och Alice var borta och tillbaka på två sekunder med en stor apparat.
Carlilse undersökte mig noggrant, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor, tryckte mig på magen och undersökte såret jag hade fått. Han smetade på något infektionsdödande och gav mig två verktabletter eftersom att det gjorde extremt ont när han hade tryckt på magen runt såret. Han såg mycket allvarlig och koncentrerad ut hela tiden, vilket gjorde mig väldigt nervös. Under tiden som Carlilse undersökte mig hade Jacob lugnat ner sig tillräckligt mycket så att bara hans händer darrade lite, men han gick inte närmare. Kollade bara noggrant på bortifrån fönstret.
När Carlisle undersökt mig en stund sa han.
”Jaha, du har ingenting att oroa dig för Bella.” log han. ”Barnen mår alldeles utmärkt, det enda du kan göra just nu är att vila tills såret har läkt sig.”
Jag kollade chockat på han och Jake tog ett steg fram.
”Vänta lite nu. Vad menar du med barnen?” frågade jag.
”Ja, du väntar ju tvillingar. Visste du inte det? Jag kan höra bådas hjärtslag så starkt.”
Jag kunde inte få fram ett ljud. Två barn? Jag som hade varit orolig för hur jag skulle kunna ta hand om ett barn och nu skulle jag helt plötsligt få två barn att ta hand om. Jacob kom fram och satte sig på sängen – lika chockad som jag.
”Är du säker på att det är två barn?” frågade Jake, Carlisle, precis som om han hade tänkt mina tankar och levererat dem vidare.
”Jadå, jag är hundra procent säker på att det är två barn. Ni kan få se ultraljud om ni vill.”
”Ja tack.” stammade jag fram – fortfarande chockad.
Alice satte in kontakten till ultraljudsmaskinen i väggen samtidigt som Carlisle la på en blå, kall gel på min mage. Han strök någon slags kontroll eller något över min mage och plötsligt hörde vi ljudet av hjärtslag på den stora maskinen.
Carlilse pekade på skärmen där det plötsligt visades svaga konturer av två barn.
”Här har du det ena barnet, du ser huvudet här.” han visade med fingret och följde konturerna. ”Och här har du det andra barnet.” sa han och pekade på den andra. ”Du kan även höra att det är två små starka hjärtslag inom dig.” Han log mot mig, men mina ögon var som fastklistrade på skärmen. Jag kände hur mitt hjärta växte och blev dubbelt så stort. Där på skärmen fanns inte bara ett barn som jag redan älskade, utan två. Mina två små älskade fina barn.
”Vänta lite.” mumlade Carlilse och jag stelnade till.
”Vad är det?” frågade jag oroligt.
”Det är inget allvarligt, men det ser ut som om det ena barnet kan ha fått en liten skråma på sig efter spiken. Det är absolut ingen fara och det är ju i alla fall ett sätt att hålla skillnad på dem eftersom att det är enäggstvillingar.”

Nu har jag äntligen satt mig ner och skrivit lite till på "what if?" Nu har jag höstlov så jag lovar er att det kommer komma upp ett till avsnitt nu i veckan också. Den underbart fina bilden har Natalia gjort, tack så jättemycket :) 

”Hej” lyckades jag snyfta fram, Jacob stod bakom mig och höll om mig i sin famn medan jag pratade.
”Vad är det som har hänt Bella?” frågade Alice rakt på sak. Jag blev lite irriterad på henne. Det här var första gången vi pratade med varandra på flera månader. Jag stod här alldeles sentimental och grät medan hon inte ens lät glad över att prata med mig.
Om inte Jacob hade hållit om mig hade jag rasat samman totalt, legat på golvet och snyftat. Jag harklade mig och försökte samla mig för att kunna fortsätta samtalet.
”Jag... Jag behöver Carlisle nu, med en gång.” sa jag med darrande röst.
”Jo, jag vet. Men vad är det som har hänt Bella?” svarade Alice. Hon började låta väldigt orolig och stressad. Jag klarade inte längre av att höra hennes röst, jag trodde aldrig att jag skulle reagera såhär, men det gjorde jag. Jag sänkte telefonen från örat och tårarna störtade ner för mina kinder. Jacob vände på mig så att jag stod lutad mot hans bröstkorg. Han tog mobilen från min hand och började prata.
”Bella har råkat ut för en olycka och vi är rädda att barnet kanske kommer att dö. Hon vill inte ha någon annan läkare än Carlisle.” jag kände hur bröstkorgen vibrerade på honom när han pratade. Varför reagerade jag såhär? Det här var kanske det enda tillfället för mig att få prata med Alice och jag klarade inte ens av det.
”Jag har väl inget annat val? Det är hennes önskan och jag tänker inte stå i vägen för det... Nej inte ens om hon vill att en jävla blodsugare ska undersöka henne, jag bryr mig bara om att hon mår bra.” Jag lyssnade bara halvt på Jacobs och Alices samtal. Jag var för ledsen och arg på mig själv över hur jag hade reagerat när jag hörde Alices röst att jag inte längre orkade lyssna på vad de pratade om.
Efter många hårda ord och mumlanden la Jacob på luren. Jag hade lugnat ner mig och kollade upp på honom. Han log varmt mot mig.
”De åker om någon timma, är här i morgon bitti.” Jag suckade av lättnad och log försiktigt tillbaka.
Plötsligt öppnades dörren där nere och Charlie skrek i hela huset.
”Bella!?” Jag stelnade till, jag hade inte haft en tanke om att Charlie skulle komma hem någon gång under dagen.
”Vad ska jag säga till honom?” viskade jag och kollade panikslaget på Jake.
”Hallå!?” hörde vi från nedervåningen.
”Oroa dig inte, jag tar hand om det.” sa Jake lugnande till mig, släppte taget om mig och gick ner för trappan.
”Tjena Charlie.” sa han glatt. Jag la mig i fosterställning på sängen för att det inte skulle smärta lika mycket i magen. När jag låg där och försökte lyssna på vad Jacob och Charlie pratade om kom jag att tänka på Rachel. Vart hade hon tagit vägen? Jag hade inte märkt när hon hade försvunnit.
”Hon har väldigt hög feber, mår inte alls bra.” hörde jag Jacob säga på nedervåningen. Jag hörde inget mer förutom mumlanden hur mycket jag än försökte lyssna. Jag vände mig om i sängen för att kolla vad klockan var. Åtta och trettio. Jag blev förvånad. Varför hade pappa kommit hem så sent som halv nio?
Efter ett tag kände jag hur någon satte sig på sängen bredvid mig. Jag rullade snabbt över till andra sidan och såg att det var Jake som satt där.
”Herregud Jacob. Du måste sluta skrämma mig så, jag hör ju aldrig när du kommer längre.”
”Jag trodde du sov.” Log Jacob och kysste mig på pannan. ”Hur mår du? Är du hungrig?”
”Nej.” svarade jag samtidigt som min mage kurrade till av hunger. Jake började flina.
”Du kanske inte är hungrig, men det tror jag att bebisen är.” sa han och gick smidigt ut från rummet igen.
Jag fluffade upp mina kuddar och satte mig i halvliggande ställning. Nu när jag tänkte på det var jag faktiskt väldigt hungrig. Jag hade inte ätit något på nästan hela dagen.
Jake kom strax tillbaka med en bricka full av smörgåsar och en kopp varm choklad. Jag log och kollade på brickan.
”Inte visste jag att du kunde göra mat.” flinade jag.
Jacob gjorde en grimars och satte ner brickan på mina ben.
”Ät nu så mycket du kan.” sa han och satte sig nere vid mina fötter.
Efter att jag hade ätit upp alla mackor och druckit upp chokladen la jag mig under täcket i min säng. Jake gick ner och lämnade brickan, när han kom upp igen kröp han ner bredvid mig och drog in mig i sin famn.
Hela dagen hade varit jobbig och känslosam så mina känslor stormade runt i kroppen på mig. Jag kunde inte hjälpa det men jag ville verkligen ha Jacob här och nu. Jag började kyssa hans bröstkorg och jobbade mig försiktigt upp till halsen på honom. Jag hörde hur han började andas tyngre – precis vad jag ville.
Jag kysste och nafsade honom försiktigt på halsen och gick sedan upp till käken och drog läpparna mot käkbenet på honom. Till slut kom jag fram till hans läppar och kysste honom hårt och desperat. Han stönade till och drog sedan undan mig.
Jag kollade förvånat på honom.
”Vi ska inte göra det här nu Bella, du har ont och kan inte kontrollera dina känslor just nu.”
Jag kände gråten i halsen när han sa så.
”Vill du inte?” snyftade jag. Herregud, vad var det med mig? Mina känslor var verkligen huller om buller.
”Klart jag vill, men inte under dessa omständigheter Bella. Vi måste tänka på barnet i första hand och på dig. Du är skadad och väldigt känslosam. Det bästa vore om du sov så att du orkar med morgondagen också.”
Tårarna rann stillsamt ner för mina kinder, tur att det var såpass mörkt att Jacob inte såg – eller jag tror inte han såg i alla fall.
Min hjärna sa åt mig att Jacob hade rätt, det var inte bra att göra det här just nu. Det bästa vore bara om jag bara somnade och vilade ut.
Men mina hormoner och behov var mycket starkare än min hjärna och sa åt mig att jag behövde Jacob på alla möjliga sätt just nu.
Jag pressade läpparna mot Jacobs och viskade ”Snälla.”
Han kysste mig försiktigt tillbaka och drog upp mig på sin mage så att jag satt grensle över honom. Hans behov var troligtvis också starkare än hans hjärna för han började kyssa mig febrilt. Våra tungspetsar dansade mot varandra och jag blev varm i hela kroppen. Jag slutade kyssa honom på munnen och började kyssa mig nerför hans bröstkorg mot magen. Jag kysste och slickade suget på hans mage, jag arbetade mig sakta neråt för att han inte skulle ångra sig om jag gick för fort. Vi båda andades häftigt och jag fortsatte kyssa hans mage längre och längre ner.
När jag precis kom till kalsongerna på honom tog han tag i mina armar och drog upp mig igen.
”Bella,” sa han och jag kände hans heta andedräkt mot mitt ansikte, ”Inte nu.”
”Men jag vill.” tjurade jag och satte mig upp i sängen med armarna i kors. Jake skrattade frustrerat.
”Jag vill med Bella, det kan du lita på. Men inte under dessa omständigheter, vi kommer ha många fler nätter tillsammans.”
”Men jag vill ha dig nu.” jag vet att jag betedde mig som en barnunge men jag kunde inte hjälpa det. Jag ville ha honom nu, jag behövde honom nu.
”Du har ju mig nu Bella, du har mig hela tiden.” svarade Jacob och drog ner mig så att jag låg ner bredvid honom.
”Men inte på det sättet jag vill ha dig.” muttrade jag. Han skrattade,
”Men du har ju mig på det sättet nästan varje natt Bella.”
Jag suckade. Jacob hade rätt, jag hade inte mina känslor i styr och jag hade en otrolig smärta i magen och jag hade faktiskt honom på detta sättet nästan varje natt.
”Förlåt.” mumlade jag. Han kysste mig på pannan och svarade,
”Nej, förlåt mig.”
”Jag älskar dig.” viskade jag, sedan slocknade jag nästan direkt så jag vet inte om han svarade mig.